|
|
|
|
|
|
||
|
|
|
|
|
|
||
|
Butiken
Konstklubb Kulturarrangemang Arbetsplatsutställningar Konstfrämjandet bildades 1947 efter en uppmärksammad utställning på Nationalmuseum: God konst i hem och samlingslokaler, som ägt rum två år tidigare. En rad folkrörelseorganisationer hade funderat på hur man skulle kunna stävja den ökade högtorgsförsäljningen och istället erbjuda människor konst av god kvalité. Någon kom på den briljanta idén att erbjuda färglitografier som ett ekonomiskt överkomligt alternativ. Man bad därför några av den tidens främsta konstnärer att göra varsin litografi. I samarbete med Rolf Jansson, som tryckare, framställdes 13 originallitografier. Bland de deltagande konstnärerna fanns Albin Amelin och Sven X:et Erixon, Isaac Grünewald, Oscar Bergman och Otte Sköld. Den unge konstnären Lage Lindell hade gjort affischen och hans kamrat Lennart Rodhe var representerad. Utställningen som ville visa vad som var god konst och att man faktiskt kunde köpa den, blev en succé och det beslutades att bilda en organisation som arbetade vidare för ändamålet: Konst för alla. Folkrörelsernas Konstfrämjande blev namnet och Bror Ejve dess förste chef, en otroligt dynamisk person som med karismatisk utstrålning och förmåga att entusiasmera skapade ett stort intresse för konstbildningsfrågor. Konstfrämjandets målsättning är ett ökat intresse för god konst - en ökad delaktighet i konstlivet. Att visa konst i så många sammanhang som möjligt blev viktigt. Reseamanuenser åkte land och rike runt med uppsökande utställningar. Med eget grafikförlag gav man ut grafiska blad två gånger om året. Olika grafiska metoder har funnits länge, men Konstfrämjandet kom att använda dessa konstnärliga metoder, att göra konst i upplaga, som ett vapen i kampen mot undermålig konst. Med flera exemplar kunde priset hållas nere. Medlemskap innebar att man fick en katalog och möjlighet att beställa konstverk från kontoret i Stockholm. Speciellt intresserade personer kunde rekvirera en kollektion med grafiska blad för att visa arbetskamrater och vänner. Dessa ombud blev viktiga i det konstfrämjande arbetet. Snart började man sälja konst på räntefri delbetalning. Konstring kallades det och har blivit något av ett signum för organisationen. Det betydde mycket för konstnärer att vara representerade i utgivningen, en fantastisk möjlighet att presentera sina verk för många och flera konstnärer blev välkända på detta sätt. För att få fart på verksamheten, öka antalet ombud och nå ut till fler människor inleddes en decentralisering i mitten av 70-talet. Ambitionen var: en distriktsförening i varje län och härifrån skulle det uppsökande arbetet ske. Dessa föreningar arbetade med den centralt utgivna grafiken. Snart tog man egna kontakter, med lokala konstnärer, och andra som efterfrågades speciellt. På detta sätt kunde distriktsföreningarna bättre tillgodose ombudens och kundernas önskemål För mer information om Konstfrämjandet gå till: http://www.konstframjandet.com/ |
